Som den nyklassicistiska konstriktningens främste inspiratör och teoretiker betraktas den tyske arkeologen och konsthistorikern Johann Joachim Winckelmann (1717–1768). Inspirerade av hans skrifter sökte sig konstnärerna till de gamla grekernas skulpturkonst, som uppfattades som det sannaste uttrycket för antikens skönhetsideal.
Under 1700-talet kom dessa beundrade skulpturer att ingå i tidens konstnärliga och bildningsmässiga kanon, ett slags standardkatalog över konstverk som ansågs utgöra en del av allmänbildningen. Många konstnärer besökte Rom för att studera den antika konsten. Vid de nordeuropeiska konstakademierna och universiteten byggde man upp egna samlingar av gipskopior av antika skulpturer. Också vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors inledde man år 1869 ett systematiskt arbete för att bygga upp en egen kollektion av gipskopior, som användes bland annat inom konstnärsutbildningen.
Utställningen ”Skulpturellt vacker” omfattar nyklassicistiska verk av flera nordeuropeiska skulptörer – svensken Johan Tobias Sergel (1740–1818), danskarna Bertel Thorvaldsen (1770–1844) och Vilhelm Bissen (1836–1913), tysken Emil Wolff (1802–1879) samt finländarna Walter Runeberg (1838–1920) och Johannes Takanen (1849–1885). Skulpturernas motiv är hämtade från den antika mytologin. Konstnärerna har eftersträvat ett uttryck som motsvarar eller rentav överträffar de antika skulpturerna i skönhet.
Utställningen omfattar också miniatyrskulpturer utformade efter antika förebilder, bl.a. Laokoon-gruppen, Hera Ludovisi-bysten, Venus Medici och Dansande faun.