Under körsbärsträdet
Finlands Nationalgalleris högklassiga och på många sätt enastående samling japanska träsnitt omfattar ca 900 verk. På utställningen visas träsnitt av Utagawaskolans konstnärer, framför allt träsnitt av epokens största mästare såsom Kunisada, Toyokuni och Kuniyoshi. Senast visades samlingen år 2000. Nu, drygt 20 år senare, ges ett enastående tillfälle att beundra dessa träsnitt på Konstmuseet Sinebrychoff. På utställningen visas över 140 verk från Finlands Nationalgalleris samlingar.
Körsbärsträdet har en speciell betydelse i japansk kultur – livscykeln sammanflätas med körsbärsträdets årscykel. Årets viktigaste fest är hanami, betrakta blommorna, som inträffar när körsbärsblommorna slår ut. Körsbärsträd återges i många bildmotiv: tjusiga kvinnogestalter promenerar under körsbärsträden, och trädens krokiga former bildar en dekorativ fond bakom kabuki-teaterns rollgestalter. Träsnittens värld för oss fram till körsbärsträden.
Ukiyo-e-träsnitt
Största delen av den japanska träsnittskonsten hör till en konstproduktion kallad ukiyo-e. I träsnittens motiv och stämningar blev ukiyo allt vanligare, det vill säga att leva i stunden och ta vara på till buds stående upplevelser. Under Edoperioden var denna konstform särskilt populär i huvudstaden Edo (nuvarande Tokyo).
Motiven hänför sig till underhållningens och skönhetens glorifierade värld, den aktuella periodens populärkultur eller drömvärld – ett alternativ till den verkliga världen.
Småningom blev träsnitten en oskiljaktig del av det japanska livet. Många motiv var tagna från vardagen lösryckta, lockande njutningar såsom geishor, tehusens skönheter och kabukiteaterns skådespelare. Senare blev också landskap och naturmotiv populära teman.
Träsnittens estetik är alltjämt fascinerande. Den rytmiska kompositionen, de läckra färgytorna och kraftiga men känsligt dragna linjerna ledsagar blicken. Dagens besökare kanske också tilltalas av tanken på snabbt förbiglidande ögonblick och av att följa med sin tid – vikten av att ta vara på de pauser livet erbjuder.
Träsnittens mästare
Utagawa Kunisada (Toyokuni III, 1786–1864) var synnerligen produktiv och gjorde vid sidan av Kabuki-bilder (yakusha-e) också andra ukiyo-e-motiv, bland annat bilder av vackra kvinnor (bijin-ga).
Kunisada var Toyokuni I:s elev. Enligt japansk tradition tog eleven över det sista ledet av sin lärares namn som första led i sitt eget.
Att ärva ett gammalt och ryktbart namn var en stor tilldragelse. I Kunisadas Namnbytesfest (1860) byter Kabuki-skådespelaren Nakamura Fukusuke namn till Nakamura Shikan. Utöver skådespelarna fanns två servitriser på plats. Man tog också med sig gåvor av fiskhandlaren eller av Shin-yoshiwaras eller Shinagawas geishor.
Förutom teatermotiv visas också skickligt gjorda landskap, bland annat av Katsushika Hokusai (1760–1849).
Landskapens mästare Hokusai brukar till exempel beskrivas som en eremit till sin natur, vars liv helt och hållet var fyllt av teckning och målning, från morgon till kväll. Under senare år antecknade han i sina verk ”gammal man som är galen i att teckna”.
Från 1830-talet framåt blev Hokusai närmast besatt av att avbilda Fuji. Fuji-berget, Fuji-san, var ett heligt berg och ett föremål för tillbedjan. Det symboliserade beständighet och odödlighet. Man kan säga att odödligheten förverkligades genom de Fuji-bilder som senare generationer känner till.
Efter att Hokusai som 71-åring hade avslutat sin serie sade han att han ”på något plan hade förstått” växternas och djurens uppbyggnad, och han förutsåg att han vid 101-års ålder skulle ha nått en nivå då ”varje punkt och linje lever”.
En annan konstnär som vid sidan av Hokusai blev en mästare på landskapsavbildningar var Ando Hiroshige (1797–1858). Hiroshige karaktäriserade sin egen produktion som ”verklighetens spegel”.
Han såg på landskap med en poets ögon. Detaljerna var viktiga, men allt som inte föreföll smakfullt kunde utelämnas. ”Det var svårt att få med allt i en teckning eftersom skissbokens sidor var så små, men även om jag blev tvungen att komprimera ganska mycket är kompositionen precis som en spegelbild av landskapen för att också de som inte har möjlighet att resa ska kunna njuta av dem. Jag beklagar min klumpiga penselföring.”
Träsnittens historia
Konsten att trycka trästockar kom ursprungligen till Japan från Kina. Tekniken användes för att trycka religiösa texter, men småningom också för att illustrera texterna. Det var först i slutet av 1600-talet som träsnittskonsten blev en egen uttrycksform i Japan.
Träsnitten var länge svartvita. Färger målades på det färdiga avdraget. Färger på stocken togs med i produktionen från mitten av 1700-talet varefter träsnittens popularitet ökade.
Måleri och poesi ansågs inte vara separata konstformer i Japan, utan de överlappar varandra. I träsnitt såg man också dikter, ibland fungerade ett träsnitt som illustration till en dikt.
Suzuki Harunobus (ca 1725–1770) kalenderbilder medförde att en teknik med vilken man kunde trycka flerfärgsträsnitt med flera trästockar infördes i Edo. Före det hade svartvita avdrag kolorerats för hand.
Harunobu skapade samtidigt en ny stil. Bilderna var poetiska och färgerna dämpade. De moderna, inbjudande färgavdragen påminde i all sin brokighet om kimonotyger, och man började kalla dem nishiki-e, brokadbilder.
Inom träsnittskonsten övergick namnet ofta från mästare till elev. Skolor eller familjer bildades som fortsatte med en viss stil eller ett visst tillvägagångssätt. Ibland kunde en konstnär anse sig själv vara tillräckligt självständig och bytte till ett namn som avvek från skolans. Den som bytte namn fick ofta en starkare ställning.
Edoperioden
Staden Edo (dagens Tokyo) utvecklades och blev centrum för en ny stadskultur. Edo var landets administrativa och politiska huvudstad, men också centrum för kulturlivet. Edo var redan på 1700-talet en livlig miljonstad.
Under Edoperioden, liksom vid andra tider i Japans historia, var samhällets struktur noggrant uppdelad. Samurajerna, soldatklassen, var den styrande samhällsklassen. Av befolkningen var endast omkring 300 personer samurajer, men 2/3 av området var reserverat för samurajklassens bostäder och trädgårdar. Resten av området fördelades mellan den övriga befolkningen, tempel och allmänna gator.
Träsnittens storhetstid sammanfaller med det urbana livet och borgarklassens födelse. Under Edo-perioden blev borgarklassen alltmer förmögen. Den nya borgerliga klassen hade råd att vid sidan av de dagliga behoven också satsa på annat. Ukiyo, en urbaniserad och befriad atmosfär, föddes.
Förmögna privata samlare kunde beställa skisser med något tilltalande motiv och låta trycka avdrag. I Edo fanns flera hundra träsnittsförlag, konkurrensen var hård. När träsnitten popularitet nådde sin kulmen kunde upplagor på upp till 1 000 exemplar göras.
Kabuki-teater var ett populärt tidsfördriv i Edo. I staden verkade samtidigt tre olika teatrar som bytte program med två till tre månaders mellanrum. Programmet pågick hela dagen, under en dag framfördes flera skådespel. Dräkterna, frisyrerna och maskeringen var effektfulla. På Kabuki-bilderna är skönheterna män. Kvinnorollerna spelades av onnagata-skådespelare. De var specialiserade på att tolka kvinnors känslor och sinnesstämningar.
Ökad turism skapade en marknad för souvenirer. Bilder från berömda platser, tehus och värdshus vid vägarna hade god åtgång, särskilt längs huvudvägarna till Edo. Meisho-e, d.v.s. bilder från kända platser, föddes.
Träsnittens väg till Europa
Småningom blev träsnitten en oskiljaktig del av det japanska livet. De fästes på väggar, limmades på solfjädrar, användes som kartor, nyhetsbrev, omslags- och prydnadspapper, reklamlappar och naturligtvis i böcker och kalendrar.
Västerländska konstnärer blev fascinerade av japanska träsnitt. De hade starkt inflytande på hela den västerländska konstens utveckling under slutet av 1800-talet.
Den finländska publiken stiftade första gången bekantskap med japanska träsnitt 1897 då Hagelstams konstgalleri höll en försäljningsutställning över ukiyo-e-konst. Utställningen sammanställdes av den parisiske konsthandlaren Samuel Siegfried Bing (1838–1905).
Antellska delegationen gjorde 1908 ett betydelsefullt förvärv genom att köpa en samling på över 650 träsnitt med räntemedel från H. F. Antells (1847–1893) testamentdonation. Träsnitten köptes från Adolf Weigels antikvariat i Leipzig. Förmedlare var Jean Poirot (1873–1924), lektor i franska vid Helsingfors universitet, som var träsnittssamlare, och som också själv hade gjort några förvärv hos Weigel. Efter det har träsnittssamlingen kompletterats genom både förvärv och donationer.