Bläddra till:
Museibyggnadens historia
Konstmuseet Sinebrychoff ligger invid en större park på Bulevarden. Byggnaden som blev färdig 1842 inrymde både släkten Sinebrychoffs privata hem och fabrikskontor.
Byggnadens första våning var ursprungligen reserverad för bryggeriets kontor och tjänstefolkets bostäder. Andra våningen användes av familjen Sinebrychoff för representation och boende. Bryggeriets kontor låg i byggnadens nordöstra hörn med ingång direkt från gatan via en tambur. I det sydöstra hörnet låg köket och tjänstefolkets rum. De egentliga bostadsutrymmena nåddes via en trappa på den västra gaveln. Rummen mot gatan användes för representation, medan familjens privata utrymmen låg i rummen mot parken.
Huset var dekorerat med värdefulla takmålningar, stuckaturer och franska tapeter. Hemmet hade både badrum och inomhustoalett, vilket i dåtidens Helsingfors hörde till modern boendekomfort. Under planeringen beaktades även representationsaspekterna, men kontoret, källarförråden och närheten till produktionsbyggnaderna vittnade om en borgerlig livsstil. Den intilliggande trädgården och parken var öppna för stadens invånare.
Från bryggerikontor till konstmuseum
Byggnaden som ansågs vara ett av de förnämsta privata husen i Helsingfors öppnades som hemmuseum för allmänheten 27.11.1921. Bulevardsidans tre rum med sina charmfulla stilinteriörer och antika föremål bibehölls i stort sett i det skick som Fanny Sinebrychoff hade lämnat dem. Museet fungerade i denna omfattning fram till 1939, då man var tvungen att stänga på grund av vinterkrigets utbrott. Samlingen evakuerades och fördes i säkerhet. Den palatslika byggnaden på Bulevarden 40 skadades under bombningarna och var efter kriget uthyrd till Tekniska Högskolans kemiska laboratorium.
År 1959 beslöt Oy Sinebrychoff Ab att restaurera salarna för museibruk för att fira bryggeriets 140-årsjubileum. Den 22 januari 1960 invigdes museet med en festlig vernissage. År 1975 köpte staten byggnaden av bryggeribolaget. Under åren 1978–1980 grundrenoverades byggnaden och iståndsattes i sin helhet för museibruk. År 1980 fick Paul och Fanny Sinebrychoffs konstsamlingar sällskap av Konstmuseet Ateneums samlingar av äldre europeisk konst.
Återställd i all sin glans
År 2002 avslutades ett omfattande restaureringsarbete som hade som mål att bevara och konservera. Vid placeringen av konstverken och inventarierna utgick man ifrån Signe Branders svartvita fotografier av paret Sinebrychoffs hem från år 1912. De fyra rummen på Bulevardsidans övre våning har i möjligaste mån återställts till sitt ursprungliga skick. Konstsamlingen, föremålen och möblerna har placerats på sina ursprungliga platser. Ytornas material och färger har valts så att salongerna så långt det varit möjligt ska ha samma utseende som på 1910-talet.
Det restaurerade museet öppnades för allmänheten i februari 2003.
Bryggarsläkten Sinebrychoff
Helsingforsgrenen av släkten Sinebrychoff kom ursprungligen från köpingen Gavriloff i guvernementet Vladimir nordost om Moskva. Den första av släkten Sinebrychoff som bosatte sig på finsk mark var Peter, som i slutet av 1700-talet verkade som köpman i den del av Kymmenedalen som hade avträtts till Ryssland. Peter Sinebrychoff avled 1805 och efterlämnade, så vitt man vet, minst nio barn – sex söner och tre döttrar. Av sönerna stannade Nikolaj och Paul kvar i Finland och fortsatte köpmansverksamheten.
Nikolai Sinebrychoff
Nikolaj Sinebrychoff (1786–1848) flyttade sin affärsverksamhet till Sveaborgs fästning utanför Helsingfors år 1817. Där etablerade han sig snabbt som varuleverantör, men också som byggnadsentreprenör för den stora ryska garnisonen. Han utvidgade verksamheten också till andra branscher: redan samma år ropade in ensamrätten till brännvinsbränning för en femårsperiod, och lyckades senare förlänga kontraktet fram till år 1853. År 1819 fick han motsvarande ensamrätt till öltillverkning.
Nikolaj Sinebrychoff lät uppföra ett ståtligt hus i Sandviken som på den tiden var ett förstadsområde till huvudstaden Helsingfors. Huset låg i en stor trädgård med bryggeriet och brännvinsbränneriet som grannar. Nikolaj var ungkarl och bodde i en anspråkslös våning på Sveaborg; han flyttade aldrig in i stadsbostaden som blev färdig 1842. Han dog barnlös 1848.
Paul Sinebrychoff den äldre
Det lönsamma affärsföretaget övertogs av Nikolajs yngre bror Paul Sinebrychoff (1799–1883), som bodde ensam i övre våningen i det stora hus som brodern hade låtit bygga. Hushållet sköttes av hushållerskor, som dock sällan blev långvariga på sin post. År 1847 anställdes kaptensänkan Tichanoff, f. Sandström, som hushållerska. Hon kom från Åbo och flyttade in tillsammans med sin 16-åriga dotter Anna.
Paul fattade tycke för den unga Anna (1830–1904), och 1850 stod bröllopet mellan den 50-årige Paul och hans 19-åriga fästmö. Under 1850-talet fick de fyra barn: Maria 1852, sedan Anna 1854, äldste sonen Nicolas 1856 och till sist Paul 1859, som fick namn efter fadern.
Paul Sinebrychoff d.ä. utvecklade familjeföretaget till en företagskoncern med betydande ägarandelar inom det finländska näringslivets alla centrala områden. Företaget hade inte längre ensamrätt till brännvinsbränneri och öltillverkning, men Paul lyckades bevara bryggeriet som koncernens kärnverksamhet. Efter Paul den äldres död 1883 förvaltade hans änka Anna egendomen med stor framgång fram till sin död 1904.
Nicolas Sinebrychoff och Paul Sinebrychoff den yngre
Paul Sinebrychoff d.y. var ursprungligen inte tilltänkt för rollen som faderns efterträdare i företagets ledning. Den rollen tillföll hans äldre broder Nicolas, som utnämndes till bolagets verkställande direktör 1878. Nicolas Sinebrychoff (1856–1896) var en social och generös person och en entusiastisk friluftsmänniska, intresserad av bland annat jakt och segling. Som affärsman höll han dock inte måttet, utan blev tvungen att överlåta uppdraget åt sin lillebror Paul.
Vid 29-års ålder övertog Paul Sinebrychoff (1859–1917) med moderns bifall ansvaret för bolagets ledning och utveckling. Paul visade sig vara en effektiv företagsledare. I likhet med fadern investerade han bolagets tillgångar i aktier och obligationer. Under åren kring sekelskiftet 1900 var släkten Sinebrychoff bland annat största ägare i Föreningsbanken. År 1888 omvandlades företaget till ett aktiebolag. Paul Sinebrychoff d.y. dog barnlös 1917, och bryggeriet övergick till systerns släktgren. Numera ägs bryggeriet av den danska Carlsberg-koncernen.
Paul och Fanny Sinebrychoff
När Paul Sinebrychoff d.y. gifte sig med skådespelerskan Fanny Grahn (1862–1921) i oktober 1883 hade han ännu inte behövt överta ansvaret för familjeföretaget. Det unga paret hade tid att resa utomlands och bekanta sig med konstskatter i andra länder.
”Redan i unga år var vi förtjusta i konst. På 1880-talet när vi var nygifta och kunde resa utomlands, försummade vi aldrig att besöka konstgallerier. När vi såg de vackra och storslagna konstverk som i stora mängder bjöds ut till publiken greps vi av en brinnande önskan att få dela med oss av det till medborgarna i vårt avlägsna hemland. Det var då vi beslöt att börja samla värdefulla konstverk i vårt hem för att bygga upp en samling som vi kanske någon gång i framtiden skulle kunna donera till finska staten.”
Fanny Sinebrychoff, i tidskriften Suomen kuvalehti 1921
Paul och Fanny Sinebrychoff inledde sitt konstsamlande på 1890-talet. Efter ett nästan trettio år långt arbete kunde makarnas gemensamma önskan förverkligas, då cirka 900 verk övergick till finska staten genom Fanny Sinebrychoffs donation 1921. Samlingen förvaras på sin ursprungliga plats i Konstmuseet Sinebrychoff på Bulevarden 40 i Helsingfors, där Paul och Fanny Sinebrychoffs hem efter flera decennier återigen har ”väckts till liv”.